Orsakar adhd senare risker för depression?

En färsk studie har undersökt frågeställningen med tre genetiskt informativa forskningsdesigner. Jag har sammanfattat den.

Henrik Larsson, professor i psykiatrisk epidemiologi vid Örebro universitet, är en av landets främsta experter på adhd. Hans forskargrupp har nyligen publicerat artikeln “Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder and Major Depressive Disorder: Evidence From Multiple Genetically Informed Designs” i den vetenskapliga tidskriften Biological Psychiatry.

Ni som följer min serie “Psykiatriska tillstånd kommer sällan ensamma” här i nyhetsbrevet känner till att det är mer regel än undantag att personer med adhd även har andra psykiatriska tillstånd, inklusive depression. Däremot vet vi desto mindre om hur de kausala mekanismerna, eller orsakssambanden, mellan tillstånden ser ut.

Det går inte att på basis av en enskild studie påvisa orsakssamband då samtliga forskningsdesigner har sina relativa styrkor och svagheter. Av det skälet har Larssons forskargrupp valt att tillämpa tre olika genetiskt informativa forskningsdesigner för att undersöka frågan om varför personer med adhd har ökade risker för att utveckla depression.

En möjlig förklaring till sambandet mellan adhd och depression är att de två tillstånden inte orsakar varandra, utan att de båda orsakas av samma genetiska riskfaktorer. Detta fenomen kallas för genetisk förväxling (eng. genetic confounding). Forskarna hänvisar till en storskalig molekylärgenetisk studie som har visat att genvarianter som är associerade med adhd också är associerade med depression (rG=0,42). För att avgöra om adhd har en kausal effekt på depressionsrisken behöver forskare justera sina modeller för genetiska influenser för att isolera miljöeffekten.

Den aktuella studien består av tre delstudier. Gratisprenumeranter av nyhetsbrevet får tillgång till sammanfattningen av den första delstudien medan Premiumprenumenterna får tillgång till hela sammanfattningen.

Delstudie 1: Totalpopulationsanalyser med patientdata

I den första delstudien använde forskarna ett nationellt register över födda och boende i Sverige för att studera alla som var födda mellan 1992 och 2007. De som hade dött eller emigrerat innan de hade fyllt fem år, som hade medfödda missbildningar eller som inte kunde kopplas till sina biologiska föräldrar exkluderades. Totalt kunde forskarna identifiera över en miljon deltagare. En begränsning var att forskarna enbart hade tillgång till dessa data fram till slutet av 2013.

Personer med adhd definierades som sådana som hade fått en diagnos av adhd inom den specialistpsykiatriska öppenvården eller slutenvården. Även personer som vid något tillfälle (efter 1 juli 2005) hade fått någon läkemedelsbehandling för adhd ingick i gruppen. På motsvarande sätt definierades personer med depression som sådana som hade fått en diagnos av depression inom den specialistpsykiatriska öppenvården eller slutenvården.

Forskarna avsåg att med dessa data jämföra risken att utveckla depression bland personer med adhd jämfört med deras biologiska helsyskon som inte hade adhd. Syskonjämförelser av det här slaget möjliggör för forskarna att justera för samtliga faktorer som delas mellan syskonen, vilket inkluderar i genomsnitt hälften av deras genetiska skillnader och uppväxtmiljön.

Forskarna fann att risken för depression bland personer med adhd på populationsnivån var förhöjd med 7,4 gånger. Efter justering för födelseår, kön och föräldrars utbildningsnivå fann forskarna att personer med adhd löpte 4,7 gånger högre risker att utveckla depression jämfört med sina syskon utan adhd. Den här reduktionen, från en överrisk på 7,4 till 4,7 gånger, kan utöver de nämnda faktorerna tillskrivas familjära förväxlingsfaktorer (delad genetik och uppväxtmiljö). De fann inget statistiskt signifikant stöd för könsskillnader i det senare sambandet.

Den här delstudien har två viktiga metodologiska begränsningar. Den första är att de inte kunde justera för alla genetiska skillnader mellan helsyskon, eftersom helsyskon delar i genomsnitt hälften av sina genetiska skillnader. Den andra begränsningen är att studien endast inkluderade personer med allvarliga former av adhd och depression som identifierades via patient- och läkemedelsförskrivningsregister. Detta innebär att resultaten inte nödvändigtvis gäller för personer med mildare former av dessa tillstånd. Dessa begränsningar adresseras av den andra delstudien.