Hur överförs adhd mellan föräldrar och barn?
En färsk norsk studie har med en ny forskningsdesign återvänt till frågan om hur arv och miljö förklarar uppkomsten av adhd. Jag har sammanfattat den.
Tvillingstudier genomförda i ett flertal länder har genomgående visat att ärftliga faktorer spelar en betydande roll för utvecklingen av adhd. En sammanvägning av studierna visade att ärftliga faktorer förklarade cirka tre fjärdedelar av den individuella variationen i adhd, vilket jag tidigare har skrivit om.
Tvillingstudier har därtill visat att så kallade delade miljöfaktorer, eller icke-genetiska faktorer som delas mellan tvillingar och som gör dem mer lika varandra i förhållande till utfallet av intresse, inte tycks förklara någon större andel av variationen i adhd. De miljöfaktorer som är av vikt tenderar istället att vara individ-specifika. Exempelvis kan det handla om att en tvilling har drabbats av en olycka som orsakat en hjärnskada, eller att den har haft en lägre födelsevikt än sitt tvillingsyskon. Vi vet ännu väldigt lite om de specifika miljöfaktorerna då dessa måste testas för i studier som kontrollerar för ärftliga faktorer.
Det faktum att tvillingstudier som har genomförts på olika platser i världen kommer fram till liknande resultat är förvisso ett väldigt gott tecken men det är långt ifrån tillräckligt för att vi ska kunna dra några definitiva slutsatser. Anledningen till detta är att tvillingmodellen, i likhet med alla andra statistiska modeller, bygger på ett flertal antaganden.
Exempelvis antar den klassiska varianten av tvillingmodellen att miljön där enäggstvillingar växer upp och som eventuellt påverkar utfallet av intresse är likvärdig med den miljö där tvåäggstvillingar växer upp. Modellen antar därtill att personer med adhd (eller annan studerad egenskap) inte systematiskt väljer att skaffa barn tillsammans med personer som också har samma tillstånd. Vi vet att det senare antagandet inte håller då personer som har skaffat barn ihop tenderar att vara måttligt korrelerade med varandra vad adhd anbelangar (r=0,45).
Överträdelser av det första modellantagandet innebär att forskarna riskerar att överskatta de ärftliga bidragens betydelse då enäggstvillingarnas ökade likheter i symtom för adhd potentiellt skulle kunna förklaras av att de delar fler miljöfaktorer än vad modellen antar. På motsvarande vis innebär överträdelser av det andra modellantagandet att forskarna riskerar att underskatta de ärftliga bidragens betydelse. Detta beror på att “icke-slumpmässig parning” av personer med adhd, eller det faktum att personer med adhd oftare än förväntat fattar tycke för varandra och därefter skaffar barn ihop, leder till att att tvåäggstvillingar i genomsnitt kommer att dela på fler genvarianter som är relevanta för adhd än vad modellen förväntar sig.
Dessa typer av över- och underskattningar förekommer i varierande grader i samtliga tvillingstudier men de har sällan någon större praktisk inverkan på resultaten. Inom en överskådlig framtid avser jag skriva ett längre inlägg om tvillingmodeller där jag kommer att utveckla detta närmare.
Från tvillingmodeller till barn-till-tvillingar-modeller
Barn som utvecklar adhd har oftare än andra barn föräldrar som också har adhd. Vad beror detta egentligen på?
Man skulle här kunna hänvisa till de ovannämnda tvillingstudierna och diskutera hur de relativa bidragen av arv och miljö förklarar den individuella variationen i adhd. Det vore emellertid något missvisande då tvillingstudier i regel inte undersöker några samband mellan föräldrar och deras barn utan mellan enäggs- respektive tvåäggstvillingar.
Beteendegenetiker insåg med tiden att tvillingmodellen inte kunde användas för att besvara specifika frågor om intergenerationella mekanismer, nämligen sådana där föräldraegenskaper påverkade deras barns utfall. Denna insikt gav upphov till en mängd nya statistiska modeller som slutligen kom att bli kallade för barn-till-tvillingar-modeller (eng. children-of-twins models):1
Även om dessa modeller är matematiskt komplexa är logiken bakom dem enkel. Ponera att vi har ett datamaterial som omfattar ett stort antal mödrar, deras enäggstvillingar och barn. För dessa deltagare har vi även samlat in data om deras symtom för adhd.
Om adhd överförs till barn via miljömekanismer, bör det finnas ett starkare samband mellan barnen och deras mödrars symtom på adhd än motsvarande samband mellan barnen och deras mostrar. Detta resonemang grundar sig på att barnen i den aktuella studien antas dela i genomsnitt hälften av sina genvarianter med både sina mödrar och mostrar samtidigt som de delar en större del av sin miljö med sina mödrar. Om den miljö som barnen delar med sina mödrar är viktig för utvecklingen av adhd bör den därför resultera i ökade likheter mellan deras symtom.
I exemplet ovan var mödrarna och mostrarna enäggstvillingar. Dessa modeller kan emellertid utvidgas till att även inkludera tvåäggstvillingar, helsyskon (som i genomsnitt delar hälften av sina genvarianter) och även halvsyskon (som i genomsnitt delar en fjärdedel av sina genvarianter). Genom att jämföra barnens korrelationer med sina föräldrar och föräldrarnas syskon som i varierande grader delar genvarianter med varandra blir det möjligt att skatta hur pass mycket av de intergenerationella korrelationerna som förklaras av ärftlighet respektive miljöfaktorer.
Den aktuella studien
Häromveckan publicerade Thomas Kleppestø, docent i psykologi vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU), och hans kollegor artikeln “Intergenerational transmission of ADHD behaviors: genetic and environmental pathways” i Psychological Medicine. De har använt sig av det stora norska datamaterialet MoBa (Den norske mor, far og barn-undersøkelsen) som har följt upp ett större antal föräldrar och deras barn födda mellan 1999 och 2008.