Hur vanliga är sömnstörningar bland personer med adhd?

Vi har länge känt till att personer med adhd rapporterar om att de lider av förhöjda nivåer av sömnbesvär men vad säger mer objektiva mått?

Rickard Ahlberg, doktorand i epidemiologi vid Örebro universitet, har tillsammans med sina kollegor nyligen publicerat “Prevalence of sleep disorder diagnoses and sleep medication prescriptions in individuals with ADHD across the lifespan: a Swedish nationwide register-based study” i BMJ Mental Health. Den förefaller vara den första studien som med objektiva mått har undersökt sambanden mellan adhd och sömnstörningar.

Systematiska översikter har visat att det finns ett samband mellan adhd och sömnproblem. Dessa studier har dock främst fokuserat på ungdomar och hur självskattade symtom av adhd relaterar till objektiva mått på sömnbesvär såsom sömnspårning med aktivitetsklockor. Generaliserbarheten av dessa fynd är ändock begränsad då vi saknar kunskaper om hur sambanden ser ut hos vuxna personer och i vilken utsträckning kliniska diagnoser av adhd relaterar till allvarligare former av sömnstörningar såsom insomni, narkolepsi och sömnapné. Den aktuella studien adresserar dessa kunskapsluckor med hjälp av svenska befolkningsdata.

Svenska registerdata

Författarna började med att identifiera samtliga individer som var födda mellan 1945 och 2008 och folkbokförda i Sverige vid något tillfälle fram till slutet av 2013. Dessa uppgick till närmare 6,5 miljoner individer. Personer med adhd definierades som personer som hade fått en diagnos av adhd inom den specialistpsykiatriska öppenvården (data tillgänglig från 2001) eller slutenvården (data tillgänglig från 1973). Även personer som vid något tillfälle (efter 1 juli 2005) hade fått någon läkemedelsbehandling för adhd ingick i gruppen.

Från samma datakällor identifierade forskarna personer som hade ett eller flera av de nedanstående sömnstörningarna eller som hade blivit behandlade för sina sömnstörningar med något av nedanstående läkemedel:

Författarna delade sedermera upp datamaterialet i följande ålderskategorier för att undersöka hur resultaten har varierat genom livsförloppet:¹

• Barn: Födda 1993-2008, uppföljning mellan 5 och 11 års ålder

• Tonåringar: Födda 1988-2000, uppföljning mellan 12 och 17 års ålder

• Unga vuxna: Födda 1975-1995, uppföljning mellan 18 och 30 års ålder

• Medelålders vuxna: Födda 1960-1982, uppföljning mellan 31 och 45 års ålder

• Äldre vuxna: Födda 1945-1973, uppföljning mellan 46 och 60 års ålder

Sömnstörningar betydligt vanligare bland personer med adhd

Bland personer med adhd hade åtta procent någon gång under uppföljningen fått diagnosen sömnstörning, jämfört med två procent bland personer utan adhd. Efter att ha justerat för kön och födelseår hade personer med adhd strax över åtta gånger högre odds² för att ha blivit diagnosticerade med sömnstörning än personer utan adhd. Förekomsten av sömnstörningar ökade med åldern efter ungdomsperioden, men de relativa skillnaderna mellan personer med och utan adhd var mindre i de två äldsta grupperna.

Läkemedelsdata som komplement
I Sverige saknas det märkligt nog ett nationellt primärvårdsregister. Vi kan därför inte följa upp och jämföra hur det går för patienter som besöker vårdcentraler i olika delar av landet. En stor del av behandlingar för sömnbesvär ges dock inom ramen för primärvården. Med hjälp av läkemedelsregistret kan forskare emellertid undersöka vilka som har fått läkemedelsbehandling förskrivet för sömnstörningar, vilka även inkluderar de förskrivningar som sker inom ramen för primärvårdens verksamheter.

I den aktuella studien visade det sig att strax under hälften (48 procent) av personer med adhd hade fått läkemedelsbehandling för sina sömnstörningar under uppföljningen, vilket kan jämföras med 14 procent bland personer utan adhd. Dessa förskrivningar ökade med åldern för personer med adhd, från 26 procent under barndomen till 62 procent bland äldre vuxna. Förskrivningarna var i väntad ordning mycket lägre bland personer utan adhd, från 0,3 procent under barndomen till 14 procent i den äldsta ålderskategorin. Detta innebär även att de relativa skillnaderna mellan grupperna minskade över tid, från en faktor av 129 under barndomen ned till en faktor av 12 för de äldre vuxna.